Varannan gamarnas
Många har följt händelseförloppet och debatten om Arbisteaterns vara eller inte vara i närmare ett år nu. Vissa har gjort det med sorg. Andra med en axelryckning. Några har tröttnat på de återkommande rubrikerna och tycker möjligen att det sagts nog i frågan. Jag tillhör inte den skaran. Istället tillhör jag de som envist önskar att: ”It ain't over till the fat lady sings”.
Det är många som yttrat sig i frågan och det har ibland varit tydligt att de största käftarna varit minst upplysta i sakfrågan. Jag vet inte heller allt. Men jag vet att det kostar att sätta upp en scenisk produktion. Mycket, mycket mer än man kan föreställa sig. Jag vet också att det ger så otroligt mycket tillbaka. Och nu pratar jag inte längre om kronor. Det kulturen, i det här fallet teatern, ger är inte ekonomiskt mätbart inom en nära förestående tidsrymd.
Nu är det dock så att vi lever i en annan tid. Tidningar och TV ägs av privata eller politiska intressen. TV-programmen är inte längre till för att upplysa oss utan för att sälja oss tvättmedel. Teaterscenen och det fria ordet är en av de sista utposterna för sanning och obekväm debatt. Den rösten är snart kvävd. Den istitiuonella kulturen är bekvämt kontrollerad och underhåller bekvämt.
Den tiden då kulturens roll var självklar tynar. Det har skrikits i debatten att ett bidrag av skattepengar bara skulle gynna några få, men jag menar att det inte alls är så. Den fria kulturen ska betalas gemensamt eftersom den gagnar alla. Det är först då som det fria ordet är fritt. När det är allas ord. Det ger något till de verksamma, som ger till åskådarna, som fylls av en upplevelse de på något vis påverkas av och får med sig i möte med andra människor. Du har kanske svårt att tro eller förstå mig nu och jag förundras inte för det är dit vi är på väg.
Nu blir det sakta men säkert en nyans mörkare för varje stund som går. ”Kulturstaden”, som den vill kalla sig, har slängt upp Arbis på stupstocken utan att ens ha förstått verksamhetens organisation. Ordförande i Kultur och fritidsnämnden har, vad jag förstått, inte haft tid att träffa någon representant från Arbis.
Våren 2010 var jag med på scenen i det som verkar bli den näst sista föreställning som gavs på Sveriges äldsta amatörteaterscen. La Cage aux Folles eller ”Dårarnas bur”. Nästa vecka är det loppis på Arbisteatern. Föreningen säljer av kostymer och prylar av ovärdeligt värde. DET blir den sista föreställningen. På salongens parkett ser vi då inga dårar i bur. Inte ser vi några små burfåglar. Det är nämligen så att gamarna är inbjudna till dans och för att festa på kadavret.
