Fragmentariskt
Sista gången jag träffade farmor var på julafton förra året (2012). Hon älskade juletider så det var ett bra sista kalas. Vi hade träffats några veckor tidigare. Då var hon sängliggande och vi trodde nog båda två att det skulle vara det sista ögonblicket. När jag kom till henne den gången, gick fram till sängen och böjde mig fram riktigt nära så att hon skulle känna igen mig, så tog hon min hand och såg mig rakt in i ögonen. Med lätt darrande röst lät hon klargöra för mig att: "Gråter... det gör vi inte."
Året började med januari. Jag flyttade in i min första helt egna lägenhet. Tyckte det var dags när jag snart skulle fylla 36. Projektet att slänga och starta om hade tagit några år längre än tänkt. Allt jag tar mig för tycks ta längre tid än nödvändigt. Snart (ett år senare) är lägenheten redo för inflyttningsfest. Jag trivs.
I slutet av den första månaden fick jag ett meddelande i mitt mobilsvar som berättade att farmor gått bort. Jag satt en stund på mitt kontor på teatern. Andades. Sen sa jag till Robin att det där mötet vi skulle ha i morgon... det blir nog inget med det.
Vi startade upp en gammal idé. Kombinerade Schlager och Burlesque. Lika vrickat som det verkar. Klart vi var tvungna att göra det då. Så varje lördag i februari gjorde vi en Schlager Burlesque på Bredgatan 54. Första lördagen hade vi 15 gäster.
Farmor begravdes på en fredag och jag grät inte. Efter smörgåstårta och fina minnen lämnade vi farfar på ålderdomshemmet. "Du glömmer mig väl inte?" sa han till min syster, men så klart menat till oss alla. Det var det sista jag hörde honom säga, sista gången jag såg honom.
Farfar gick bort i mars vid en ålder av 90år.
Vid den avslutande föreställningen av Schlager Burlesque hade vi jobbat oss upp till ett besökarantal på 160 personer. Kändes bra. Det var också den kvällen som jag såg en Människa som var jävligt bra på att stå. Denna Människa motbevisade min övertygelse om att kärlek är något för sagor och poeter.
6:e april var det premiär på en stor Burlesque på Bredgatan 54. Ett koncept som under året nu växt till en livsstil och succé. Jag fyllde 36år och jag blev inte för gammal för tokigheter den här gången heller. Det förstod jag redan på födelsedagen då jag från två olika håll erbjöds sex i födelsedagspresent. Fint.
Maj månad. Jag fick inte gå på någon studentbal i år heller. Men väl möta en Människa att eskortera hem. Nä, jag tänker inte berätta allt.
Ett kärt återseende och nya projekt i att JC Schütz kom hem från Tokyo och vår 12år gamla musikal började bearbetas för att bli grunden och målet i ett sommarprojekt för ungdomar på "Arbis". Så i juni började jag jobba med lön för första gången sedan februari 2010.
En av årets höjdpunkter var midsommardagarna i Arkösund. Hos min fina vän och vapendragare Jacob Jaldeland i hans "Jalleland". Jag hade gjort ett omöjligt musikquiz. Sillen var god. Vädret var fint. Alla hade melonhjälm och Människan var där med mig. Det var sista gången vi sågs på väldigt länge. Det visste jag inte då på toppen av min lycka. Saker hände. Privata saker.
Delar av juli blev dimma och frågetecken, men också en annan av årets höjdpunkter. Dagarna i Tylösand med vänner och skrikande solsken. Att bilen gick sönder på hemvägen (innan vi ens kommit ut ut Halmstad) det är en lång och tråkig historia.
Så blev det tillslut premiär på vår "Tivolisaga" efter 12år av drömmande. Den 24:e augusti hade vi vår urpremiär på Arbisteatern. Jag har nog inte riktigt förstått det än. Återigen tack till alla som bidrog med detta förverkligande. Så blev jag arbetslös igen. Samtidigt med detta hade vi börjat repetera en av mina drömpjäser, "Closer".
Någonstans här färdigställdes också en annan mångårig dröm när jag släppte ett album med min musik. Det finns att tillgå på iTunes (om du vill betala) eller Spotify (om du är snål). Det var nog i september någon gång. Även här har jag många personer att tacka för deltagande. Jag klarar verkligen ingenting på egen hand.
"Closer" hade premiär 9:e oktober och jag grät som en hel man när jag som Dan berättade att Jane Jones hade dött. Det var en fantastisk tid för mig som skådespelare. Underbart manus och fantastiska människor att jobba med. Livsminne. Min största satsning någonsin resulterade i stort ekonomiskt minus. Bra recensioner och ordentlig marknadsföring i ett Norrköping som under perioden inte bjöd någon annan teater riktad till samma målgrupp. Publikens vägar äro outgrundliga.
Vad mer är outgrundligt..? Who the fuck is Alice? Vem var hon egentligen? Jag vet bara att hon försvann i november och att 2013 blev året då underbara människor lämnade mig. I slutet av november blev jag anställd som regissör hos Arbis Nytta & Nöje. Uppdraget är att regissera musikalen RENT. En stor novemberhändelse var att jag äntligen fick en soffa i min lägenhet. Så, välkommen att hälsa på.
Året avslutades med december och jag har Sonjas tomte i fönstret. Julafton i Boxholm var som den skulle. Alla var där. Mamma Eva-Lena, Pappa Ulf, Syster Jennie och hennes son Josef. Vi är inte fler längre... Och jag är bara jag. En människa utan Människa.
Jag önskar mer tid med mina vänner 2014. Jag saknar dig Jacob. Jag saknar min gitarr och min musik. Jag saknar ständigt disciplin och motivation. Mest saknar jag dom som försvann, men "Gråter... det gör vi inte." För på det stora hela, även om det kan verka konstigt efter den här texten, så var 2013 ett fantastiskt år med Burlesque, Tivolisaga, Closer, Människa ...and nothing more.
