En bussolycka
Historier ur livet. Jag ska återberätta en historia som jag hört av min mamma... som hon hört från sin pappa. Det innebär att det kan finnas luckor och fel. Men jag tycker inte att man ska förstöra en bra historia med sanningen. Så nu påstår jag att det här är Holger Rosenlöfs version.
Min morfar arbetade i Flemmingeverket på Boxholms Bruk. Det var det man gjorde. Så var det bara. Året var 1939 och han var 28år. Han var gift och blev detta året far till sin första dotter. Min moster.
Morfar var socialdemokrat vilket, för hans generation, bland annat betydde att: om någon behöver din hjälp så hjälper man.
Jag vet inte hur räddningstjänsten i Boxholm var organiserad vid den här tiden, men när bussolyckan inträffade så var det ”gubbarna från verket” som sprang dit för att hjälpa till.
En skolbuss hade kört i diket. Med på bussen fanns 13åriga Maj-Britt Karlsson från Ekeby. Hennes mor Sigrid arbetade som husa hos familjen Lif och hur Maj-Britt hade kommit till världen hade sonen Harry Lif verkligen inte den blekaste aning om. Det var först 1974 som han kom till insikt i den frågan.
Men tillbaka till 1939 och skolbussen. Min morfar och några av hans arbetskamrater hade sprungit till undsättning. Om bussolyckan har han sagt: ”Ut ur bussen kommer det en liten rödhårig, fräknig, ful och fet unge...”
Tiden gick. Dagar blev veckor som blev månader som blev år. Min morfars fru blev sjuk och gick bort. Om den här tiden vet jag inte så mycket, men helt säkert är att någonstans på något vis så korsades vägar igen.
1948 gifte morfar om sig. Han hade då blivit 37 år och hans fru blev 22åriga Britt Rosenlöf. Min mor föddes 2:a mars 1949.
Holger och Britt kunde fira guldbröllop innan han gick bort i slutet av maj 1999. Ni som känner mig vet att jag är en tvivlare vad gäller kärlek. Men när jag tänker på mormor och morfar så vet jag att jag har fel. Kanske är det så att var sak har sin tid. Det som inte passar nu kanske passar sen.
Om bussolyckan har morfar sagt: ”Ut ur bussen kommer det en liten rödhårig, fräknig, ful och fet unge... Inte fan trodde jag att jag skulle gifta mig med den!”
Mitt arv
Idag var jag och besökte Karin Pettersson, min farmor. Det har kommit till den där tiden då man inte vill stå där efteråt och tänka att jag borde ha tagit mig tid och hälsat på en gång till.
Jag borde har frågat henne om mer.
Det här är vad hon berättade om idag. Det är också mitt arv till min person och mitt sätt att se på... livet.
- - -
Hur det va i skolan? Ja, vi hade en halvmil o gå. Så vi gick upp klocka åtta. Vi började skolan tie i nie, det kommer jag ihåg. Så hade vi, elva syskon va vi, fått mä oss en bröbit en skvätt mjölk av mor... i boxen. Ibland hade ho' lagt ner ett ägg, men höna värpte ju när ho' ville o inte när vi ville.
Så va de ju på den ti'n.
På vintern vet jag en gång att... Jag har fått det här berättat. Det var Ingrid o Anna som hade gått till skolan. Men det var så kallt förstår du så om nån torparunge försvann i snön så var det så. Det var ju bara en torparunge. När Ingrid kom fram till skolan så frågade lärarinnan: ”Var har du Anna?”
Ho' va inte mä. Ho' hade fått vända om o gå hem för ho' hade förfrusit sig.
- - -
En torpare var ju inte mycke' värd. Om de inte skulle ha nån te o plocka rovor... Potatis och så.
Mitt första jobb var att plocka rovor. Då började jag klockan sju och slutade klockan sju. För det fick jag 1kr 25öre. Det var någon gång 1932-33.
- - -
Min pappa han trodde på Gud. Men inte på samma sätt som bönderna runtikring. De bad bara till Gud för egen del.
Vi ville gå till söndagsskolan och det fick vi ibland. Pappa hade en roddbåt som han tjärade varje vår. Man tjärade båtar. Så han rodde oss over sjön. Elsa fick inte följa med för ho' va för liten.
Det brukades bju' på kaffe på söndagsskolan det visste vi, men det gjorde de aldrig när vi va' med. Då sparade de det till nästa gång. Och en gång var det fest. Då hade de bett mig och Ingrid att sjunga... och det gjorde vi. Sen var det kaffe, men det kostade 50öre så det hade vi inte en tanke på. Men då kom det en måg. Han var ingift i huset med en av döttrarna. ”Sätt er ner nu flicker så ska ni få kaffe”. Men han var väl av en annan sort än sina svärföräldrar.
- - -
Vi var ju elva syskon i ett rum och kök. Pappa han var ju mycket sjuk. Hjärtat. Jag vet att han kunde inte ens bära in en spann vatten utan att bli helt genomsvett på ryggen.
Vi odlade potatis som sen skulle räcka hele vintern. Mycket mat det fanns det inte. Så jag har växt upp på sill och potatis. Men jag älskar sill. Tänk jag förstår inte hur mor kunde få en sån här sill att räcka till 10 personer. O när mor stekte fläsk så fick vi bara en bit var, o så kunde ho' göra lite brunsås i panna'. Men tänk jag vet inte att jag såg mor äta nån gång. Ibland fick vi gå o lägga oss utan nån mat. Jag vet inte hur många det sov i varje säng. Tre, fyra, kanske fem personer. Det var så kallt på vintern att det blev is. Det blev is på insidan av fönstren och i vattenspann.
Det finns så mycket jag skulle kunna berätta för dig. Det finns så mycket, men inget roligt och jag orkar inte.
- - -
Men det har bara blivit bättre. Jag har kunnat gå till affär'n med pengar i fickan. Jag har lärt mig att planera... Man ska palanera och tänka sig för.
Det var min farmors barndomsminnen och dagens berättelse.
Ja det har blivit bättre i Sverige sedan 1920-30-talen. Arbetarna skaffade sig rättigheter och ett värde. Ett tag. Inget varar för evigt.
När farmor Karin berättar om sig och sina syskon; Anna, Ingrid, Ulla, Elsa, Valdemar, Wille och John (ja jag kan inte namnen på alla)... Då kommer jag att tänka på barnen i Bullerbyn. De historierna måste ha utspelat sig vid ungefär samma tid som farmors barndom. Bullerbybarnen bodde kanske inte som torpare... men vid lantbruk ändå. I övrigt finner jag inga likheter i historierna.
