Redan...
Det är fråga om att författa mitt andra inlägg och jag har redan prestationsångest... Eller ångest? Jag vet inte. Nä, jag tror inte på ångest. Jag känner obeslutsamhet inför vad jag ska skriva om och hur det ska formuleras. Men jag har min eviga regel... Den regel jag använt så länge nu att jag inte minns hur det började. Jag skriver och det blir som det blir.
Jag var på fest i helgen. Det är svårt att berätta om. Men Lotta var där och jag lyckades nog ge henne ett mycket dåligt andra intryck av mig. Så går det när man håller sig till sanningen. Olika människor med olika samhällsperspektiv. Ingen är ond. Ingen har fel. Jag bara ogillar tanken på Smurfporr. "Jag gillar Smurfarna och jag gillar porr, men inte kombinationen av det", var tydligen ingen lyckad replik i det sällskapet. Jag tror det var där och då jag dömdes. Jag tror det var där och då jag förlorade rätten att tala till punkt.
I ett senare samtal som kanske hade grundfrågan: "Är det att beteckna som sexuellt övergrepp om en tjej vaknar mitt i natten av att hennes killkompis stånd petar henne i ryggen?"
Jag trodde i min naivitet att frågan ställdes för att var och en skulle få ge sin syn på saken. Så var det inte. För med varje förklaring som kom så bemöttes jag av svaret: "Ja, men det är inte det vi pratar om...". Och så försökte vi reda ut vad vi pratade om. Det gick inget bra. Ingen ville lyssna. Alla hade redan sin solida åsikt. Och mitt i alltihop... eller snarare vid sidan av. Vid sidan av stod Ulf Lundells antikropp och smålog. Lugnt bevakande sina fotsoldaters arbete med att bryta ner alla naturliga förklaringar som motbevisade teorin om att en "pistol i ryggen" är av illvilja och av illvilja endast.
Det påminde mig om lejonhonan som skadat en gasell för att låta ungarna lära sig jaga. På vilket sätt var jag skadad? Jag var i underläge från start. En skadad gasell på Serengeti. Jag hade trevligt på festen. Gillade personerna där. Ett bra första intryck. Jag trivdes. Kände att jag befann mig i något att bevara och vårda. Att vinna en argumentation och sedan ändå vara vänner är svårare än att bara vinna en argumentation.
Är det alltid den bästa debattören som har rätt åsikt, eller är den bästa debattören endast den bästa debattören?
Och personerna i texten heter något annat i verkligheten.
Premiär..?
Tar jag mig själv på för stort allvar?
Jag kräver en förklaring om varför jag är här. Varför jag gör detta.
Och här kommer den...
Redan 1996 skapade jag en hemsida om mig själv. Den var heltigenom ironisk.
Jag vet inte om den uppfattades så, men den var det. För egen del var den lite av
en protest mot alla dessa meningslösa Internetsidor som fanns vid den här tiden.
Jag förstår fortfarande inte vem som skulle få ut något av alla dessa familjepresentationssidor som fanns.
För det var ungefär vad som fanns på nätet. En och annan seg chatt... och meningslösa presentationer och bilder om och på familjen x:s hamster, katt, marsvin, äckliga bebis, undulat.... skit.
Tiden gick...
Jag har varit bloggmotståndare sedan första början. Musikgruppen KENT frågades en gång av en journalist varför de inte bloggade. "Vi fick uppmärksamhet som barn" blev svaret. Jag tyckte det var ett kort och bra svar. Sammanfattande.
Hösten 2004 gav jag ut en bok. Det var inte meningen. Det bara blev så.
Jag hade sysslat med någon form av självterapi ett tag och de texter som då skrevs kom att läsas upp i olika sammanhang. Påtryckningar startade... Övertalningsprojekt sattes igång... Därav blev det en bok.
En samling funderingar, kvasidebatter, iakttagelser. Allting via Johan Pettersson.
Man skulle idag kunna tro att den boken är en sammanställning av en blogg.
Men då... när den skrevs... Det var innan jag ens hört uttrycket blogg. Alltså innan bloggen fanns. För mig.
I alla fall under namnet blogg.
Förr skrev folk också blogg. Men då hette det dagbok och de texterna var oftast personliga och hemliga. Det skrevs för egen del. Nu är det mera viktigt att synas, fläka ut sig... Bloggen är ett egoinstrument.
Men varför startar jag detta?
Samma anledning som med boken. Det har tjatats på mig om att starta en blogg.
Från flera håll. "Du borde blogga". "Varför bloggar inte du?" "Det skulle vara så kul att läsa".
Okej, vi får väl se hur många som läser.
Nej jag gör det inte bara för andra... Jag har lite eget intresse också. Senaste tiden har jag känt ett större och större sug efter att ge mig in i debatten.
Vadå? Finns det inte redan nog med idioter som tycker? Ju det är exakt det. Idioter.
Det är inte så konstigt om första inlägget blir långt... Jag har ju inte skrivit förut och det finns mycket att ta av.
Jag hade tänkt att ta upp det här om bloggmobbing... och göra en fjortisparalell. Det får bli ett eget inlägg för nu är det kaffe.
