Gråt en skvätt då
Bla, bla, bla...
Ja, jag skrev "hon" i inledningstexten, men det här är inget manligt eller kvinnligt fenomen. Alla är lika stora töntar.
Det här är också ett sånt ämne jag hade klart för mig redan innan jag startade min blogg. Det här var något av det som inspirerade mig till att börja.
Jag förstår taktiken. Är man inte kändis på grund av att man kan något eller åstadkommer någon form av skapande. Har man ingen talang så kan man alltid hålla sig kvar genom lagom stora, återupprepade konflikter. I stort sett är det samma personer om och om igen. Ni vet vilka. Jag nämner ingen och glömmer ingen. Via sin egen blogg och kvällstidningsmedia håller man sig kvar på Bindefeldts gästlista.
Vad bråken handlar om kan variera, men i grund och botten är det ren och töntig nätmobbing. Och jag har några konkreta paralleller.
Jag har jobbat som gymnasielärare en gång i tiden. Och ja. Det är människor i ålder 16-19. Där kunde konflikter och storgråt handla om elaka mail eller dagboksinlägg på Lunarstorm. Blockering på MSN eller något liknande. Det var oborstade tonårsfjortisar, men i bloggvärlden och i kvällstidningsmedia handlar det om vuxna människor.
Ska du ha en offentlig dagbok så uppför dig för fan som en tänkande varelse. Eller, ja det är väl kanske vad du gör. Med taktiken i konflikten (Den i vissa fall, säkerligen, uppgjorda konflikten.) håller du dig kvar på gräddhyllan.
Och visst får man skriva som man tycker. Men tänk på hur du skriver det. Retar du dig på någon så var konstruktiv... För hur sorgligt det än är så finns det en och annan som har dig som idol... Som någon att se upp till. En förebild. Förvalta den äran.
Och nu tar DU åt dig av det här. Precis så mycket som DU gör... utan att jag nämt några namn.
Köp Gröt
Att jag inte skrivit om detta tidigare beror på att jag inte riktigt vetat hur jag ska börja. Jag har inte haft någon utlösande faktor. Men nu har det hänt saker. Det var Grammisgala igår och jag tänkte. Jag tänkte på samma sak som vanligt. Det blir tydligare och tydligare.
Redan när jag började spela i band som tonåring var det tydligt. Framgång handlar inte om... och kommer aldrig handla om talang. Det handlar om pengar och kontakter.
De band som var mest populära där jag växte upp det var de som hade råd med bra och coola instrument. De som kunde köpa den där tuffa effektpedalen. De som kände någon som hade studio. De som hade råd att spela in. De som kände arrangörer.
De som hördes och som fick spelningar ansågs vara bra. Av det blev de självsäkra och kaxiga. Och med sådan utstrålning ser man bättre ut.
De som inte visste vad de skulle tycka tyckte som de som visste vad de skulle tycka... för ingen vill vara den som inte hänger med på vad som gäller.
Det här hände i den lilla världen.
När begreppet "musikindustri" började bli vardagligt kändes det som om jag var den enda i världen som förstod vad begreppet betydde. Jag har jobbat inom industrin. Stålverksindustrin. Nästan samma sak. Företaget köpte in skrot. Smälte ner det och paketerade om det. Produkten såldes. Arbetarna fick en liiiten peng och bolaget en stor peng. Så fungerar en industri.
Jag vill således påstå: Max Martin, Andreas Carlsson, Anders Bagge, Kleerup, Timbaland...med flera. De är affärsmän. Inte musiker eller artister. Men i de flesta fallen så har de inte påstått något annat. Det är väl Kleerup och Timbaland som givit ut skivor i sitt namn, men låtit andra personer (eller datorer) spela och sjunga på ljudspåren.
Det är som om Beatles skivor skulle hetat George Martin feat. Beatles. Eller som att Carolas debutalbum Främling skulle hetat Lasse Holm's Främling.
Sen har vi de så kallade artisterna. Egentligen bara vackra ansikten till skivomslagen. Samma låtskrivare och producenter. Samma skivbolag som tjänar pengar. Men när den vackra artisten inte är vacker längre... Då är det lätt att byta ut den till en yngre, snyggare, mer formbar liten fjortis som gör vad som helst för 15min i rampljuset. Sjunga behöver personen inte kunna. Livespelningarna är inte live ändå. Inte hellt och fullt. Det gäller att dansa och showa och ge allt. Musiken är inspelad och körsångarna sjunger. Jag menar främst R'nB och liknande... Men jag litar inte på rockbanden heller.
"Men den här musiken är ju bäst. Kolla alla toplistor. Kolla försäljningslistorna." Är ett typiskt argument jag brukar få mot mig.
"Allting går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt". Brukar vara mitt svar.
Vem bestämmer vad som är "bäst musik just nu" tror ni? Vad kostar det att köpa reklamplatsen "Veckans hitvarning"?
Musikindustrin är beroende av reklamradion och musik-tv-kanalerna. Skulle de kräva betalt för att spelas där så skulle de inte spelas där. Jag tror snarare det är så att musikindustrin betalar för att få vara "bäst musik just nu".
Och folk lyssnar och tycker som alla andra för ingen vill vara den som inte hänger med på vad som gäller.
Vad har det då med Grammisgalan att göra, kanske någon undrar.
Ja, men kolla på vem som vann. Vad skulle Håkan Hellström varit utan alla duktiga musiker han har med sig? Hur skulle han låtit då? Varför har han "lånat" uppslag till låttexter och melodier från redan existerande låtar? Vad har Kleerup gjort? Vad är EMD mer än vackra gossar?
Och andra hyllade "artister"(resultat av musikindustrin) som var där. Robyn? Vad har hon gjort mer än en cover på "Skvallerbytta bingbong"? Och Amanda Jensen... Hur skulle hon låta på egna ben?
Ja, det är skillnad på vad som upplevs som bra och vad som är kvalité. På vad som är yta och vad som är falskt.
Jag vill att alla ska få chansen. Inte bara de som har kontakter eller de som har råd att betala en studiotid. Fler och fler artister har kommit genom att producera sig själva och vara sin egen studiotekniker hemma i lägenheten. Det är en utveckling jag välkomnar.
Det här blev ett för långt inlägg och jag är inte färdig.
Jag återkommer säkert i frågan.
Definition
Det blir min motfråga. Jag var (på uppmaning) inne och läste en annan blogg/krönika.
En sån där som fått äran att vara med i en stor daxtidning. Jo, hon skriver nog bra... och intressant...
Och det är ett intressant ämne som hon tar upp.
Det började på Facebook med uppmaningen om att hon behövde hjälp med att förklara feminismen.
Ständigt ska feminismen förklaras. Varför? Är folk tröga? Eller vill det inte lyssnas på? (Undviker att skriva: Vill "man" inte lyssna). Kanske är det så att detta återkommande behov av att förklara återkommer just för att det inte fungerar? Är det abstrakt? Feminismen alltså...
Jag märker att jag, istället för att hjälpa till att förklara, skriver en massa frågor istället. Men det är inte lätt alltid.
Min erfarenhet av debatt i ämnet är vad jag har att utgå ifrån. Den senaste samandrabbningen står att läsa om lite längre ner här. Det var inga "Light-feminister" som jag tampades med då. Men som sagt... Jag vill inte hänga ut folk.
Det jag började undra nu när jag läste Annikas blogg var: Är feminismen vad det är och upplevs som eller är feminismen vad det försöker vara? Vad är dess syfte i jämförelse med vad "kampen" skapar för resultat? Är det inte så att resultatet bara blir ett bakslag?
Mina erfarenheter är som sagt det enda jag har att utgå ifrån och jag upplever det som att tala med en vägg. Jag får inte komma till punkt och jag disikeras och blir aktivt missförstådd. Det får mig att undra om inte gnället är till för gnällets skull.
Jag kommer att tänka på fotbollshulliganer. De vill inte se på fotboll. De struntar i resultatet. De vill bara slåss.
Är det samma sak här?
Se det som en reflektion... Nej jag är inte emot jämnstäldhet.
