Tackar som frågar
När jag kommer ut från mataffären ser jag en ung man som stannar till för ett papper som ligger framför honom. Det är inte många människor ute så här tidigt. Staden är lugn. Varför är jag själv vaken?
Den unge mannen... Killen böjer sig ner och plockar upp papperet. Jag gissar att det rör sig om ett kvitto eller liknande. Han ser sig omkring.
På en bänk precis bredvid sig upptävker killen en äldre dam som just är i färd med att resa sig. Damen... Tanten reser sig mödosamt, rätar till sin stickade schal. Hon är en udda uppenbarelse. Långt grått hår i svans. Stora mörka glasögon. Kanske en gång en kvinna för de fina salongerna, tänker jag.
Killen tar några steg mot tanten. Visar papperet och säger något jag inte hör. Däremot hör jag... Jag och hela Norrköping vad han får till svar.
Det här är svaret (som jag minns det ordagrant): "Nej, jag behöver inte den. Du kan ta den. Ta den och torka dig i arslet med ungjävel. Gå hem och tvätta dig och häng inte mig i arslet. Snorunge!"
Jag hörde som sagt inte vad killen sa, men med tanke på reaktionen så... Fy! Dagens ungdom alltså.
Varannan gamarnas
Många har följt händelseförloppet och debatten om Arbisteaterns vara eller inte vara i närmare ett år nu. Vissa har gjort det med sorg. Andra med en axelryckning. Några har tröttnat på de återkommande rubrikerna och tycker möjligen att det sagts nog i frågan. Jag tillhör inte den skaran. Istället tillhör jag de som envist önskar att: ”It ain't over till the fat lady sings”.
Det är många som yttrat sig i frågan och det har ibland varit tydligt att de största käftarna varit minst upplysta i sakfrågan. Jag vet inte heller allt. Men jag vet att det kostar att sätta upp en scenisk produktion. Mycket, mycket mer än man kan föreställa sig. Jag vet också att det ger så otroligt mycket tillbaka. Och nu pratar jag inte längre om kronor. Det kulturen, i det här fallet teatern, ger är inte ekonomiskt mätbart inom en nära förestående tidsrymd.
Nu är det dock så att vi lever i en annan tid. Tidningar och TV ägs av privata eller politiska intressen. TV-programmen är inte längre till för att upplysa oss utan för att sälja oss tvättmedel. Teaterscenen och det fria ordet är en av de sista utposterna för sanning och obekväm debatt. Den rösten är snart kvävd. Den istitiuonella kulturen är bekvämt kontrollerad och underhåller bekvämt.
Den tiden då kulturens roll var självklar tynar. Det har skrikits i debatten att ett bidrag av skattepengar bara skulle gynna några få, men jag menar att det inte alls är så. Den fria kulturen ska betalas gemensamt eftersom den gagnar alla. Det är först då som det fria ordet är fritt. När det är allas ord. Det ger något till de verksamma, som ger till åskådarna, som fylls av en upplevelse de på något vis påverkas av och får med sig i möte med andra människor. Du har kanske svårt att tro eller förstå mig nu och jag förundras inte för det är dit vi är på väg.
Nu blir det sakta men säkert en nyans mörkare för varje stund som går. ”Kulturstaden”, som den vill kalla sig, har slängt upp Arbis på stupstocken utan att ens ha förstått verksamhetens organisation. Ordförande i Kultur och fritidsnämnden har, vad jag förstått, inte haft tid att träffa någon representant från Arbis.
Våren 2010 var jag med på scenen i det som verkar bli den näst sista föreställning som gavs på Sveriges äldsta amatörteaterscen. La Cage aux Folles eller ”Dårarnas bur”. Nästa vecka är det loppis på Arbisteatern. Föreningen säljer av kostymer och prylar av ovärdeligt värde. DET blir den sista föreställningen. På salongens parkett ser vi då inga dårar i bur. Inte ser vi några små burfåglar. Det är nämligen så att gamarna är inbjudna till dans och för att festa på kadavret.
Matematik och rättvisa
Det har hänt förr och nu händer det igen. Jag gör rätt för mig när jag med enkelhet skulle kunna göra fel och tjäna på det. Om och om igen går jag på samma nit. När ska jag lära mig att fel är rätt?
Jag har aldrig plankat, eller åkt på ungdomsbiljett i vuxen ålder, på pendeltåg eller tunnelbana. Inte ens på spårvagn eller stadsbuss. När det bildas kö väntar jag på min tur. Jag betalar TV-licens (i en tid då det verkar vara självklart att inte göra det). Jag blir nästan aldrig arg, men upplevs ändå som tjurig. Idag tycker jag att jag får vara… om inte tjurig så i alla fall förundrad. Lite lätt putt.
För några veckor sedan fick jag ett jobberbjudande. Man ska jobba säger samhället… och det här var ett lockande erbjudande. Ett skådespelaruppdrag för en reklamfilm. Tre dagars arbete. Lön 20.000kr. Tack.
Som vanligt vill jag då göra rätt för mig. Det finns annars alternativa vägval för hur jag skulle kunnat få dessa pengar i handen utan att mitt namn kom in i rullorna. Men jag vill göra rätt för mig.
Jag meddelar alltså min A-kassa att jag arbetat tre dagar genom att deklarera det på mina kassakort. I god tid inför kommande utbetalning mejlar jag A-kassan (erfarenheten har lärt mig) då jag vill undvika frysta utbetalningar på grund av lång handläggningstid. Alla formulär fylls i och skickas.
Idag kom domen: Ett gage på 20.000kr är lika med tre veckor á 45h. Men jag får bara deklarera 40h/vecka. Det blir alltså 3veckor och 2dagar (så när som på en timma).
En vanlig utbetalning, för 20dagar, från A-kassan ger (efter skatt) 9780kr. Alltså 489kr/dag. Jag räknar bort 3veckor och 2dagar och kommer fram till att jag vid nästa utbetalning får 1467kr från A-kassan.
Av de 20.000kr jag fick för reklamjobbet försvann en del till skatter, arbetsgivaravgifter, sociala avgifter. Jag fick 12210kr in på kontot. (Tycker du det är mycket siffror? NU börjar det verkligt roliga.)
12210kr minus 8313kr (de pengar jag inte får från A-kassan denna månad eftersom jag jobbat) = 3897kr.
Reklamjobbets 20.000kr blev plötsligt bara 3897kr? Nej då. Inte alls. För att kunna göra reklamjobbet krävdes ett antal resor. Pendeltåg: 110kr. SJ: 380kr. SJ: 423kr. Swebus: 150kr. Reklamjobbet gav i slutändan en inkomst på: 2834kr.
Nu lägger jag ihop månadens inkomster. 1467 från A-kassan med 2834 för reklamjobbet. Totalt månadens inkomster: 4301kr
Om jag INTE hade jobbat hade jag som vanligt fått ut 9780kr. Men på grund av att jag gör som man ska. För att jag gör rätt för mig och följer reglerna så slutar det med att jag har fått betala 5479kr för att få jobba i tre dagar.
SVERIGE KAN KNULLA SIG I SLÄTBAKEN!!!
Svär
Här är min nyårslöftelista.
Jag eftersträvar Att...
...fortsätta envisas.
...skriva fler låtar än jag gjorde 2010.
...bli färdig med något jag påbörjat.
...hälsa på oftare.
...se till mig själv mera.
Jag eftersträvar Att inte...
...börja röka.
...tjäna mer än 500.000kr.
...sms-rösta i någon dokusåpa.
...ro Göta Kanal i gummibåt.
...ha så mycket bög-sex.
Såpa
Det är snart dags att gå till valurnan och lägga sin röst. Gör det. Du har bara den förmånen vart fjärde år. Gör det.
Eller... Spelar det någon roll? Är inte valet redan avgjort? Jo, tyvärr tror jag det (om inget drastiskt händer).
Aftonbladet har redan bestämt valets utgång och på så vis har det blivit ett ofrånkomligt faktum.
En kompis till mig började nyligen en universitetsutbildning inom Kultur, Samhälle och Media. På en av hennes första föreläsningar blev de uppmärksammade på vilken makt media har. "Det är ni som bestämmer vad som är sant". Journalister och mediakanaler ger folket den sanning som tjänar dem bäst. Det är självklart. Men samtidigt är det ingenting som gemene man tänker kring vardagligen. Man tar in det man tillåts få veta... och utifrån det får man sin sanning och sina åsikter.
Recensenter lyfter fram musik som vi lär oss gilla. Skriver upp eller skriver ner. Filmer, böcker, TV-program och annan skit som vi måste hänga med i för att inte bli helt utmobbade i fikarummet eller på skolgården. Ett effektivt sätt att hålla massan borta från de stora frågorna, som numera behandlas med samma taktik.
Tänk. De senaste årens resultat av Melodifestivalen har förutspåtts av media. (Jag tänker fortsättningsvis skriva Aftonbladet, för det är ett tydligt och konkret exempel.) Aftonbladet har i förväg gjort statistiska undersökningar och egna omröstningar och på så vis, i förväg, kunnat presentera hur resultatet av den slutliga omröstningen ska bli. Egentligen ingen större fara på taket. Melodifestivalen är en lek. Idol är en lek. Vi står inte och faller med detta manipulerande.
Men nu när Aftonbladet behandlar valrörelsen på samma sätt då... Då om någonsin är det dags att se upp.
Nu när Aftonbladet har gjort om valrörelsen till en enda stor dokusåpa då har det fan i mig gått lite långt.
Det basuneras ut med feta rubriker vilken partiledare som är karismatisk och vilken som inte är det. Vem som vann den eller den debatten. Vem som är "bäst". Vilket block som är mest överens och har mest koll på läget...mm.
Vartenda klavertramp eller mindre genomtänkta kommentar (i ett pressat läge) förstoras upp och presenteras så som det bäst tjänar försäljningen av lösnummer.
Värst är nog alla dessa undersökningar som "berättar" hur många procent partierna har och vilket block som kommer regera Sverige de kommande fyra åren (minst).
Medvetet och omedvetet så påverkas vi av den information vi får och vi vill alla vara med i det lag som vinner. Nästan till vilket pris som helst. I vissa fall spelar det ingen roll om vi förlorar några detaljer (värdighet, moral och sådant förlegat tjafs) bara vi vinner finalen.
Jag minns från mellanstadietiden, hur de killar i klassen som var intresserade av sport kunde ändra sig angående vilket hockeylag de höll på i elitserien, beroende på vem som såg ut att vinna serien. Ingen vill vara med i det lag som förlorar. Ingen vill bli retad i skolan eller på arbetsplatsen.
Därför är jag övertygad om att det finns alltför många som den 19:e september kommer att lägga sin röst på Aftonbladets förutspådda vinnare. Sen får de stå där med byxorna nere och mössan i handen i fyra år och undra... "Varför gjorde jag så här för? Varför verkade det som en bra idé?"
Bland åsnor och horor
"la plus belle des ruses du diable est de vous persuader qu'il n'existe pas!"
Jag vågar påstå att vi befinner oss i en konspiration. En, i flera tusen år, välgrundad och slugt planerad sådan.
Det finns genom historien flera bevis som stödjer denna teori.
-De äldsta spåren av mänskligt liv är skelettet "Lucy" som påträffades vid utgrävningar i Etiopien 1974. Vad var Lucy? Jo kvinna.
-Vi går tillbaka till 431f.kr. Det peloponnesiska kriget innebar slutet för demokratin i Athen och alla som läst Aristofanes Lysistrate vet vad som avgjorde kriget i fråga.
-Schackspelet sägs ha kommit till Europa via Indien, Persien, med en avstickare till Ryssland någon gång på 500-talet. Spelets regler ska ha omarbetats när det nådde Europa. Damen blev då en mycket kraftfullare pjäs.
-Under medeltiden hade den katolska kyrkan tveklöst störst makt över Europa. Historieböckerna låter oss tro att det var präster, påvar och munkar som satte reglerna och styrde folket. Men snälla ni. Hur svårt kan det ha varit för en slug nunna att förleda dessa herrar till övertalning via metoder som absolut inte fick avslöjas för folket?
Nu vill jag inte fastna i ett uppräknande av massa vetenskapliga belägg.
Litteraturen är full av porträtt av svaga kvinnor som måste räddas av starka män. Genom tusen och tusen år har vi hjärntvättats med denna "sanning" som egentligen varit kvinnornas bästa vapen. För inte kan väl en svag liten kvinna vara något hot? Stackars lilla Rödluvan och fy för den stora, elaka, håriga vargen.
Vilka har genom historien skrivit dikter och sånger? Sjungit serenader under balkonger. Skickat gåvor.
Vilka har sagt "Ja tack!" eller "Sånt där krafs!"? Det är männen som jobbar och kvinnorna som pekar och väljer.
Jämställdhetskampen är en bricka i ett spel som redan är förlorat. Ett spel där de som vunnit vill fortsätta att mjölka kossan. Eller åsnan snarare. För männen är åsnor som springer efter en morot på en pinne. En morot de själva har betalt och som de aldrig kommer få.
Är det så fantastiskt kul att sitta i en bolagsstyrelse eller att vara Kung? Är det inte mer vilsamt, ansvarslöst och lyxigt att vara chefens fru eller älskarinna? Att vara Kungens Drottning.
Kvinnorna vill inte ha det som männen. De vill bara få männen att tro att det är deras värld.
Freud hade fel. Det finns ingen Penisavund. Det finns ingen makt i en penis. En penis är bara svaghet och koncentrationssvårigheter. Freud hade fel och kvinnorna skrattar hela vägen till banken.
För alla vet att det är den som har fittan som bestämmer.
"The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn't exist."
Avaritia
Leopold: Fenomenologin har lärt mig att alltid se till att mina påståenden inte överskrider gränsen för den påvisbara erfarenheten. Hellre uttrycker jag mina känslor lite i underkant än jag riskerar att manifestera känslor som jag inte har.
Lucy: Så din kärlek till mig är alltså inte en påvisbar erfarenhet?
Leopold: Det beror på hur man definierar själva begreppet kärlek. Det kanske är så att ordet kärlek har ett annorlunda och mer laddat innehåll för mig än för dig.
Så vad är Kärlek? En kär-lek? En lek vi leker? En lek som är oss kär?
Själva ordets betydelse är ointressant eftersom människan skapat ordet. Vi använder ordet kärlek för att beskriva en känsla som övergår vårt förstånd. En stark känsla av att man behöver just en viss persons närhet och gensvar.
Lite längre ner i denna blogg finns ett inlägg med rubriken "En omskrivning". En dikt om kärlek.
Kanske har du läst den.
Så om jag ska göra det lite mer fyrkantigt då. Vad är det frågan om?
Jag älskar dig. - Jag behöver dig. - Jag måste ha dig. - Jag vill ha ensamrätt till dig. - Jag vill äga dig.
Det börjar så vackert. Näst intill poetiskt, men övergår snart till något som känns obehagligt och fult.
Girighet är enligt katolsk kristendom en av de sju dödssynderna. Straffet är att sitta i en kittel med kokande olja.
Men så vill vi inte ha det. Därför gör vi en fin omskrivning och skapar oss ordet kärlek. Vackert. Och alla gillar en stor fet lögn. "Jag svär inför Gud och denna församling att älska dig tills döden skiljer oss åt". Att känna ägandebegär tills döden skiljer oss åt. Att av girighet kräva ensamrätt tills döden skiljer oss åt. Med en synonym kommer vi undan dödsstraffet.
Den obeskrivbara känslan vi kallar kärlek kan också vara den panik som skapas av den rädsla vi känner av att inte få vårt habegär stillat. Rädslan att förlora det vi till vilket pris som helst måste ha. Vi måste stilla vår tillfälliga kåthet av ägandebegär.
Jag kan bara reflektera utifrån mina erfarenheter. Motbevisa mig gärna. Älska mig vilkorslöst, utan självägandemonopol. Orka med min tveksamhet så pass länge att min tes suddas ut.
Men ge dig inte in i något du inte förstår dig på eller klarar av.
Bussar
"Det där med att vänta är ju inte riktigt min grej." För att bussen går när bussen går. Vart går bussen? Det vet jag inte. Jag vet bara att tveksamhet är utan handling. Och utan handling händer inget. Inget annat än att bussen går... utan mig.
Men att hoppa på i farten bara för att jag av otålighet vägrar att vänta... känns inte heller som ett klokt beslut.
Jag vet att bussar erbjuder plats för flera passagerare. Men att det är bara de som självmant kliver på som får åka med. Det kan vara konkurrens om sittplatserna. Jag vet också att om jag missar en buss står det tusen åter.
Är det här rätt buss? Vart vill jag åka?
Jag kan läsa busstidtabellen noga och betrakta den eventuella resan på håll innan jag kliver på... eller kan jag det?
Det finns ingen busstidtabell eller manual att tillgå. Busschauffören vet inte själv när bussen går eller om jag ens är välkommen att kliva ombord.
Tar du SMS-biljett?
Som om...
Hur många gånger kommer jag påpeka att den här bloggen inte handlar om mitt vardagliga? Varför formulerar jag mig så ofta i frågor? Kan det vara för att jag vill bjuda in läsaren till att tänka och reflektera? Mycket möjligt.
Jag funderade på om jag skulle prova att ta emot förslag på ämnen. Vad gäller detta bloggande så brukar jag påstå att jag har lätt för det. Att det går fort att skriva ett inlägg. Men ändå händer det så sällan och det finns något motsägelsefullt i det. Testa mig. Kanske kan just du inspirera mig.
Ifrågasättandets kraft. I det konstnärliga skapandets salonger. Ett konstverk ska inte förklaras eller ursäktas. Men skaparen måste veta varför. För tillfället vet jag inte varför. Försöker ta hjälp av "Som om..." men det känns för tillfället som en lögn. Och att ljuga är inte riktigt min grej.
Jag tar ett bad istället.
Svar
Svartån
Jag kommer i från Boxholm. När man växer upp där får man lära sig att det är en självklarhet att gå i pappas fotspår. På gymnasiet träffade jag Marie. Hon var då bara 17år. Vi cyklade upp till Brännvinslia och dök ner i Svartån.
Sen blev Marie gravid. Det var allt jag fick veta. Och som 19års-present fick jag ett medlemskap i facket och en frack. Vi bestämde möte med en vigselförrättare. Borgerligt. Det var ingen som log på det bröllopet. Det var ingen marsch i altargången. Vi hade varken blommor eller bröllopsklänning. På kvällen stack vi ner till Svartån.
Jag fick jobb på bruket. När IT-bubblan sprack på 90-talet så påverkade det alla. De drömmar jag hade haft tidigare försvann. Jag började låtsas som om jag inte kom ihåg... och Marie som om hon inte brydde sig.
Men jag kommer ihåg en gång när vi hade lånat min brors bil. Marie var solbränd och sådär vackert våt av vattnet. Den natten sov vi under bar himmel och jag kramade henne hårt för att känna hennes varje andetag. Minnet av det ögonblicket jagar mig. Jagar mig som någon förbannelse. Det är en livslögn som aldrig blir sann... eller något värre som lockar mig ner till Svartån. Men Svartån finns inte längre.
Det här handlar inte alls om mig, men det skulle kunna göra det. Tänka sig hur en bra låt kan kännas så bekant.
Somrarna med Morgan
När jag var liten var det 80-tal. Det glada 80-talet. När jag ser tillbaka på det så förstår jag varför det kallas så. Det var ganska bekymmersfritt. Neonfärger, videobox och hockeyfrilla. Vintrarna var kalla och med mycket snö. Somrarna... Ja det var just det där med somrarna.
Jag har aldrig litat på Katrineholm och allting är hans fel. Morgan. På somrarna kom han på besök till sin pappa och hans nya familj i grannkvarteret. Till synes en ganska försynt kille. Sänkt blick, runda glasögon, ägghuve och spikrakt, slickat, svart hår.
"Morgan har kommit" sa någon. Då gällde det att stanna inomhus. Ändå var det oundvikligt. Förr eller senare skulle det ringa på dörren.
Hur man än försökte säga nej eller slingra sig så förlorade man. Föräldrarna tyckte naturligtvis att jag skulle vara ute och leka. Det var ju sommar. Vad kunde föräldrarna ana... när inte det tyska folket kunde det?
Morgans största intresse var Andra världskriget och Morgans stora idol hette Adolf Hitler.
Vi barn fick lära oss allt om Andra världskriget. Vi barn fick lära oss marschera. Vi barn fick lära oss göra honör. Vi barn fick lära oss att arbeta under hot från den käpp Morgan alltid gick och petade med. Vi barn fick lära oss att säga "Heil Hitler". För på sommrarna var Morgan Hitler och vi barn på gatan byggde hans koja/bunker i skogen... eller så fick vi stryk... innan vi hamnade i gaskammaren.
När jag tänker tillbaka på det så kan jag inte förstå hur det kunde hända. Morgan var ju till synes en ganska försynt kille. Men jag minns inte att någon protesterade. Jag minns inte att någon vägrade.
Och våra föräldrar tyckte såklart att vi skulle vara ute och leka i det fina sommarvädret. För på 80-talet var vintrarna kalla och somrarna varma. Somrarna med Morgan.
Ögonblick
Top-10 mest minnesvärda ögonblick från tiden som lärare på Musikalprogrammet i Valdemarsvik:
1. Sara tappar en tand på Mossebacke.
2. Körlektion och Goodnight Sweetheart.
3. Betygsprat med Anders.
4. Två elever fixar möte med rektor och beskyller mig för att favorisera elever... jag bekräftar.
5. Repetition av Barbara-Ann i Sjöhuset.
6. Björn koreograferar sig själv i musikalen Woyzeck. "Gud är iväg i affärer."
7. Vi gör fallövningar i sjöhuset. Love är lite snabbare än de övriga.
8. Patricio får sönder mikrofonen när han ska sjunga Rosalita.
9. Jag slår Marit.
10. Jag berättar på ett personalmöte att vi jobbar på att lägga ner utbildningen och flytta den till FMG.
Bubblare:
- Elsa läser på anslagstavlan
- Pianisten försöker hitta rätt takt och tempo när X sjunger 34:an på antagningsprovet.
- Björn jagar bussen och halkar (han skulle inte åka med bussen).
- Vaktmästarna leker i vårt klädförråd efter översvämningen.
- Lollo ringer klockan fyra en natt och frågar vilken låt hon ska sjunga på uppspelet dagen efter.
Outstanding moment: Den skrattande prästen under en föreställning av Cabaret.
Nina
Hon var ett år äldre än mig. Min första flickvän. Vi drack te och lyssnade på the Cure, men hon tyckte nog egentligen bättre om Depeche Mode. Men det är klart... så var det ju i Mjölby vid den här tiden. Hon var med i Muf och jag var från Boxholm. Hon var vacker och jag osäker.
När hon gjorde slut med mig, för första gången, så minns jag att jag svarade med: "However far away..."
När hon gjorde slut med mig, för andra gången... Ja jag vet inte. Hon sa nog inget. Jag fick liksom förstå att det var över och att den ånger hon visat över hur illa hon behandlat mig första gången inte fanns där längre. Det har gått 16år och jag minns naturligtvis inte allt, men vissa händelser i livet formar en. Jag minns hur jag fick en utskällning av henne när jag köpt henne en (i vår ålder mätt) fin present. Hon var speciell på flera sätt.
Vi kallade Robert Smith för Herr Tant, men hon tyckte mest om Simon Gallup och därför specialbeställde hon en svart, halvakustisk bas. En sån som han hade. Några år senare köpte jag den av henne. Hon ville ha pengar till skor. Vad är det med skor?
Vi står i hennes pappas vardagsrum i den där villan i Mjölby och kollar i hans skivsamling.
Vi lyssnar på Grymlings – En glädjesång. Det är jag och det är Nina och det är hösten 1994.
En omskrivning
Kärlek?
Jag vill äga dig
Äga, hålla och vägra dig
Binda, andas och lägra dig
Jag vill äga dig
Äga, låsa och hämma dig
Kväva, äta, bestämma dig
Ge mig ditt liv och din vilja
Skänk mig din kropp och din själ
Ge mig ditt ord och din tanke
Ge mig ditt allt och ditt väl
Jag vill äga dig
Äga, lova och säga dig
Jag älskar dig
Rätt hyra
Formulerat som om det vore i all välmening och som om det egentligen inte var så viktigt. Som att det bara var informativt och inte spelade så stor roll egentligen. Med diagram och fina färgbilder på ett lite dyrare papper klargjorde min hyresvärd, mycket pedagogiskt, hur uträkningen av "Rätt hyra" gått till. Vem som bestämt och bedömt framgick dock inte. Troligtvis hyresvärden eller någon annan som tjänar på det nya systemet.
Det jag vet är att de inte varit inne i min lägenhet och kollat läget. Ändå har de bedömt lägenhetens standard.
Så jag tänkte korrigera lite.
Områdespoäng: Mitt område fick här 142,7 poäng.
Allmän teknisk standard (Exempelvis värme och ventilation): Det är riktigt kallt nu och det är
inte ens ordentlig vinter än. Jag har fått sova i T-shirt och strumpor sedan slutet av September. Det drar kallt kring fönstren och balkongdörren. Förkylningen sitter i. Dra av några poäng tack.
Förskola, låg- och mellanstadieskola: Jag har inga barn. Dra av några poäng tack.
Natur, park och hav: Betong? Dra av några poäng tack.
Lek- och fritidsmiljö: För några somrar sedan byggde de om gården. Tog bort alla stenar och lade dit... (håll i er nu) NYA stenar! :D
Dra av några poäng tack.
Arkitektur: Byggnaden har byggår 1977. Det är en skolåda. Här finns ingen arkitektur.
Dra av några poäng tack.
Attraktionsvärde: Jag har bott här i 10år. Jag har under den tiden (utan överdrift) haft 9 olika grannar, bara på min våning. Vissa stunder har lägenheterna bredvid stått tomma. Attraktivt boende? Dra av några poäng tack.
Lägenhetspoäng: Min lägenhet fick 99 poäng.
1p per kvadratmeter och 20p per rum. Inte mycket att säga om det.
Korrigeringspoäng: Min lägenhet fick här ytterligare 5 poäng.
Rubriken avslöjar allt. Om de inte uppnått tillräckligt många poäng vid det här laget så går
det att korrigera under denna rubrik genom att (hitta på) lyfta fram något positivt.
Förutom det som ansågs normalt så fick jag:
-2p Dåligt ljusinsläpp. (Ja jag ska tvätta fönstren!)
+1p Lägenheten förberedd för diskmaskin. (Och?)
+2p Kylskåp och frysskåp. (Anses det vara utöver normal standard?)
+1p Datakommunikation. Eget nät minst 10Mbit/s. (Men jag betalar ju redan till ComHem?)
+1p Kabel-TV. Utökat möjligt utbud. (Vi vet alla vad det är för kvalité på reklam-TV.)
+0,5p Trygghet entré. Portkodlås. (Värdelöst. Slutar fungera klockan 22:00. Måste ju springa
som en jojjo i trapphuset för att öppna till alla som kommer sent till festen.)
+1,5p Sophantering. (Källsortering är helvetet på jorden. 6 olika hinkar/burkar. Soprummet
ligger på andra sidan gården. Ska det vara en förmån?) Dra av några poäng tack.
Några synpunkter bara, men jag tror knappast att Lundbergs är så särskilt intresserade.
De är nog mer intresserade av hyreshöjningen på 815kr. Vad kan den lilla människan göra i ett fall som detta?
Jag har inte kommit på något. Vore kul att lyckas få alla Lundbergs hyresgäster (ALLA) att göra kollektiv uppsägning av sina lägenheter. Alla på samma dag. Som ett experiment.
Har någon ett realistiskt förslag så hör av sig.
Tråkigt inlägg? Vad tror du jag tycker då?
Sambo, Särbo, Kombo, Krylbo...
Sambo: Man bor ihop och lever ihop. Har kanske gemensam ekonomi eller en uppdelning i stil med Jag betalar räkningarna och hon betalar maten. Hon betalar sin nagelförlägning och jag betalar hennes skor. Jag bjuder på nöje och jag betalar själv den enda öl jag tillåts dricka denna månad.
I det fall då rellationen avslutas så delas allt det gemnensamma upp "lika". Det vill säga... Allt det gemensamma plus mitt sparade kapital.
Kombo: Man bor ihop, men lever inte ihop. Detta finns i två varianter. Exempelvis den variant då två vänner bor ihop. Har var sin/sitt ekonomi, skafferi, polygami, melankoli... o.s.v.
En annan variant är den då man som par levt ihop några år... Skaffat barn. Haft samma anställning för länge. Tappat alla drömmar och all strävan. Man bor ihop... men har slutat leva.
Särbo: Denna form av rellation har fått ett uppsving och är det trendiga alternativet. Särskillt populär bland frånskillda medelålders människor som har vuxna barn. Man har upplevt vad gemensamt boende innebär och vill nu vara kung i egen lya. Man har var sin ekonomi. Träffas när båda kan och vill... När andan faller på så att säga. Enkelt förklarat så är särbo det som bland ungdommar, utan omsvep, kallas för Knullkompis.
Ja... Då var det dax att göra annat.
Underhållning
Har inte skrivit sedan Nationaldagen. Kanske har det, i mitt tycke, inte funnits anledning. Kanske är suget tillbaka.
Jag försöker skriva underhållande och tänkvärt på ett sätt som kräver lite engagemang från dig/läsaren. För det är så jag tycker det ska fungera. Någon har sagt att min blogg är svår att förstå. Förlåt för att jag inte berättar om mina shoppingturer... Kanske borde jag presentera dagens outfit lite oftare. Nej, jag ser inte hur det skulle kunna vara av intresse.
Jag fick tips om att jag kunde tjäna pengar på att blogga. Bra tänkte fattiga jag först. Men så förstod jag att det såklart måste innebära en motprestation. Det var såklart så. Nej, jag vill inte ha reklam här. Det förstör intrycket och det stilrena (enkla). Reklam är alltid fel väg att sälja något. Jag är starkt troende på att när man sätter det kommersiella framför det kvalitativa så har man "bajsat på egen trapp". Eller som teaterteoretikern André Antoine sa i slutet av 1700-talet: "För en skådespelare är yrket konstens fiende." Jag vill påstå att det går igen i allt konstnärligt skapande. I allt skapande som har ett inehåll mer än en yta.
Nej, min blogg är kanske inget konstnärligt verk... och jag är inte sinnessjuk.
Jag vet att jag inte kan få er medborgare att sluta konsumera kommersiell skräpunderhållning. Lättillgängligt och gott. Nära, billigt och på bästa sändningstid. Så länge det konsumeras så kommer det finnas. Milliarder flugor kan inte ha fel, ät bajs.
Jag kan inte förändra världen, men det kan du.
Nu lämnar jag er med en länk till veckans bästa tidningsartikel (från min älskade hemkommun Boxholm):
http://www.corren.se/ostergotland/boxholm/?articleId=4993046&date=&menuids=
Nationaldagstalet
Jag heter Johan Pettersson och jag är kulturarbetare. Det stod så i brevet jag fick från Boxholms kommun: "Kulturarbetare från Norrköping". Det är bra att det stod så för ibland vet jag inte hur jag ska pressentera mig. Kulturarbetare. Det är bra. Arbetare. Tur att man kan kalla sig arbetare när man kommer hem till Boxholm.
Länets mesta arbetarkommun.
Jag har blivit ombed att hålla tal. Det ska såklart handla om Sverige eftersom det är Sveriges nationaldag idag.
Men jag tänkte också ta tillfället i akt... eftersom jag står på en scen och har mikrofon... Jag tänkte prata om lite av varje. Viktigt och oviktigt. Roande och oroande.
När Lena Johansson ringde och frågade mig om jag ville ta det här uppdraget så sa hon den klassiska repliken: "...och så får du gärna vara lite rolig också." Men jag är en bitter och cynisk människa så jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Jag vill ändå inte svika uppdragsgivaren så jag gör ett försök. Nu ska jag vara rolig.
Morsan har skaffat Facebook. - - - Men det är inte det som är det roliga... Och nu måste jag förklara en sak så att alla fattar.
Facebook är ett sorts samtals och komunikationsforum på internet. Det har sina för och nackdelar som allt annat. En fördel när man ska registrera sig som medlem är att datorn hjälper till när man fyller i sina personuppgifter. Exempelvis. Jag ska fylla i att jag bor i Boxholm. Då börjar jag skriva, B, O, X, H... Då dyker det upp möjliga alternativ att välja på. Jag behöver inte skriva färdigt ordet. Underbart. Jag behöver bara klicka så är det klart.
Men... Problemet är att morsan är 40-talist. Och det är något som inte klaffar med 40-talister och teknik. Därför står det nu att morsan bor i Boxholm... Men Boxholm i IOWA, United States of America. Det är kul.
Så. Nu har jag varit lite rolig... Nu tänkte jag vara allvarlig ett tag.
Eftersom det är Sveriges nationaldag så vore det passande om jag som nationaldagstalare berör det en aning.
Den 6:e Juni 1523 väljs Gustav Vasa till kung av Sverige. Men eftersom Sverige är byråkratins förlovade land så började vi inte fira Sveriges nationaldag för ens 1983. Det tog alltså 460år att ta det beslutet. Vi pratar alltså, nästan lika lång handläggningstid som de har på Försäkringskassan.
Jag ska inte prata en massa Svensk historia om varför och därför. Sånt pratar nog alldeles för många andra nationaldagstalare om. Är ni nyfikna på historia så får ni prata med Johan Birath.
Istället tänkte jag nämna några andra viktiga händelser som har med den 6:e Juni att göra. Händelser som kommit i skymundan lite.
Björn Borg, Stefan Sauk, Calle Jularbo och Robert "Freddy Krueger" Englund har alla födelsedag idag den 6:e Juni.
Vi har en annan viktig händelse i Dagen-D. Landstigningen i Normandie den 6:e Juni 1944.
Och ur ett kvinnligt perspektiv. Kanske viktigast av allt. Den 6:e Juni 1998 sändes första avsnittet av Sex and the City.
Men den 6:e Juni har inte bara varit glädjens, kärlekens och förhoppningarnas dag. Hoppet om en bättre framtid och en bättre värld dog tidigt på morgonen den 6:e Juni 1968. Robert "Bobby" Kennedy sköts till döds på Ambasador Hotell i Los Angeles, mitt under pågående presidentvalskampanj.
Varför pratar jag om det på Sveriges nationaldag? Vad har det med Sverige att göra. Svaret är enkelt. Sverige är en del av världen. Mer än någonsin är Sverige en del av världen. Vi är inte längre ett eget litet neutralt land långt uppe i norr.
När George W Bush leker krig i ett land långt borta och kör USA:s ekonomi i botten så drabbas hela världen av en finanskris. Den killen satt 8år som President. Vilken jävla soppa.
Men nu sprids hoppet igen. Barak Obama har flera gånger jämförts med bröderna Kennedy. Såna människor behövs. Människor som sprider framtidstro och hopp. Men vi kan inte hoppas fram en bättre värld. Vi kan inte hoppas fram ett bättre Sverige. Och vi kan inte hoppas fram ett bättre EU. Därför uppmanar jag er alla att gå till vallokalen och rösta i morgon.
Vi har alla ett ansvar att vara engagerade. Och vi har tid. Det handlar om prioriteringar. Vad vi väljer att göra med vår tid. Vi måste bli bättre på att säga ifrån och att organisera oss. När domaren i Pirate Bay-rättegången är jävig, måste vi säga ifrån. När Wanja Lundby-Wedin inte förstår att hon gjort fel, måste vi säga ifrån.
Jag har tänkt på det engagemang som måste ha funnits när fackförbunden startades på 30-talet. Och hur det spelade roll innan det på något vis dog ut. När företagen blivit så stora att det gav blanka fan i vad den stora massan sa. Fackförbunden har spelat ut sin roll. På 90-talet fick vi både reklam-TV och Internet. Nu är vi fullt sysselsatta med att konsumera skräp.
För att styra ett land... För att kontrollera ett folk så finns det några grundläggande hjälpmedel. Skapa klasskillnader. Se till att arbetarna arbetar så de inte orkar säga ifrån. Se till så att medelklassen avundas överklassen och föraktar underklassen... Se till att hålla folk rädda för ett yttre hot. Det kan vara Terrorism, Svininfluensa eller Växthuseffekten. Och se till att hålla folk sysselsatta och engagerade i Let's Dance, Idol, Bonde söker fru, eller något annat skräp som tar upp din tid.
Medborgare förenen eder... Det är fan dags. Vi kan inte hoppas fram ett bättre Sverige. Eller vänta fram ett bättre Sverige. Vi. Var och en måste vara med och göra något. Hitta vägen till Lyckolandet... utan guidning av någon Mästerkatt i stövlar.
Jag heter Johan Pettersson och är kulturarbetare. Ibland är jag skådespelare. Vi hade en hund i familjen när jag var liten. Jag tror jag fick mitt skådespelarintresse från honom. Han var med i en TV-serie i början av 80-talet. (Han spelade en av hundarna). Serien handlade om en liten bruksort. Inte helt olik Boxholm (det spelades ju in här).
I slutet av serien så hade alla arbetarna vid bruket blivit uppsagda. Men i stället för uppgivenhet infann sig engagemang och kämparglöd. De samlades på Folkets Hus i en manifestation i form av en sorts revyföreställning. Och där läste en av seriens karaktärer en dikt av Gustav Fröding.
Jag tänkte avsluta med att läsa just den dikten.
Med risk för att åtalas för fildelning... ska jag nu dela med mig av en dikt. Det är inte min dikt på något vis. Jag har dessutom bearbetat den och kortat ner den... utan tillstånd. Så nu kanske jag åtalas för fildelning.
I viket fall. En kort version av Gustav Frödings - Strövtåg i Hembygden.
Learning by doing
Jag minns inte vem som lärde mig gå och tala. Drar slutsattsen att mina föräldrar var inblandade. De vuxna.
Att det var pappa och farfar som lärde mig cykla... det vet jag däremot. De är ju släktens cykelmaestros.
Simning däremot. Det fick jag lära mig i simmskolan. Jag var rädd för vatten så här behövdes experthjälp. Birgit och Margit (ja det är sant). Det är bra med experthjälp när man ska lära sig något. Om man ska lära sig det ordentligt och på ett säkert sätt. Slarv kan innebära farligheter... I alla fall när det gäller simning.
I skolan var det svårare. På lågstadiet var jag lite bångstyrig. "Det är ingen idé att jag gör det här för det kan jag inte", eller "Det är ingen idé för det här kan jag redan". Så brukade jag säga sägs det. Men då var det ju tur att jag hade så bra lärare (vuxna) omkring mig som kunde lotsa mig in på rätt väg och in i rätt tankebanor.
Vissa ämnen i skolan kunde ju vara rent farliga. Redskapsgymnastik (är farligt att ens tänka på för man kan dö av uttråkning). Men slöjd. Trä och metallslöjd. Vi fick inte röra bandsågen eller hyvelmaskinen. Det var nog bäst så.
Rolf (den vuxna) visste bäst. Syslöjd var också farligt. Min kompis sydde sig genom fingeret med symaskinen. Tur att det fanns vuxna i närheten som kunde ta hand om sittuationen.
Jag gjorde aldrig lumpen. Men jag tror det finns vuxna där som visar alla lumpargossar och lumparflickor hur man på säkert vis använder ett automatvapen. DET kan ju annars vara riktigt farligt.
När jag tog körkort var jag redan 26år (vuxen enligt vissa). Min körskolelärare var äldre. Jag hade nog tyckt att det kännts konstigt om läraren var yngre än mig... Eller mycket yngre än mig. Det är viktigt att vara vuxen och ansvarsfull i trafiken.
Det är mycket man måste lära sig. Mycket som är viktigt att lära sig på rätt sätt så man inte skadar sig... eller sina medmänniskor. Bra att det finns vuxna som vet.... som har lärt sig av vuxna.
Men just det... Det var en sak till.
När jag var 17år och Nina och jag skulle ha sex första gången. Då var det bara hon och jag. Okej att hon var 18, men vuxen? Knappast. Vi fick klara det på egen hand. Eller... Jag fick klara det på egen hand. Hon liksom bara var där.
Och jag har tänkt på det här. Kan inte det vara farligt? En sån viktig sak ska man väl inte slarva med?
Nä, jag fick klara mig helt på egen hand. Det fanns inga lärare som visade hur jag skulle göra. Inga stödhjul. Ingen simdyna... Inget. Är det meningen att det är något man ska lära sig på egen hand eller tillsammans med jämnåriga... som inte heller vet något?
Det verkar ju helknäppt.
