viajohanpettersson

Hennes pappa var brandman. Han brukade hämta upp henne i sin röda Mercedes. Vi står i hans vardagsrum i den där villan i Mjölby och kollar i hans skivsamling. Det är jag och det är Nina och det är hösten 1994.

Hon var ett år äldre än mig. Min första flickvän. Vi drack te och lyssnade på the Cure, men hon tyckte nog egentligen bättre om Depeche Mode. Men det är klart... så var det ju i Mjölby vid den här tiden. Hon var med i Muf och jag var från Boxholm. Hon var vacker och jag osäker.

När hon gjorde slut med mig, för första gången, så minns jag att jag svarade med: "However far away..."
När hon gjorde slut med mig, för andra gången... Ja jag vet inte. Hon sa nog inget. Jag fick liksom förstå att det var över och att den ånger hon visat över hur illa hon behandlat mig första gången inte fanns där längre. Det har gått 16år och jag minns naturligtvis inte allt, men vissa händelser i livet formar en. Jag minns hur jag fick en utskällning av henne när jag köpt henne en (i vår ålder mätt) fin present. Hon var speciell på flera sätt.

Vi kallade Robert Smith för Herr Tant, men hon tyckte mest om Simon Gallup och därför specialbeställde hon en svart, halvakustisk bas. En sån som han hade. Några år senare köpte jag den av henne. Hon ville ha pengar till skor. Vad är det med skor?

Vi står i hennes pappas vardagsrum i den där villan i Mjölby och kollar i hans skivsamling.
Vi lyssnar på Grymlings – En glädjesång. Det är jag och det är Nina och det är hösten 1994.