viajohanpettersson

  När jag var liten var det 80-tal. Det glada 80-talet. När jag ser tillbaka på det så förstår jag varför det kallas så. Det var ganska bekymmersfritt. Neonfärger, videobox och hockeyfrilla. Vintrarna var kalla och med mycket snö. Somrarna... Ja det var just det där med somrarna.


  Jag har aldrig litat på Katrineholm och allting är hans fel. Morgan. På somrarna kom han på besök till sin pappa och hans nya familj i grannkvarteret. Till synes en ganska försynt kille. Sänkt blick, runda glasögon, ägghuve och spikrakt, slickat, svart hår.

  "Morgan har kommit" sa någon. Då gällde det att stanna inomhus. Ändå var det oundvikligt. Förr eller senare skulle det ringa på dörren.

  Hur man än försökte säga nej eller slingra sig så förlorade man. Föräldrarna tyckte naturligtvis att jag skulle vara ute och leka. Det var ju sommar. Vad kunde föräldrarna ana... när inte det tyska folket kunde det?

  Morgans största intresse var Andra världskriget och Morgans stora idol hette Adolf Hitler.
Vi barn fick lära oss allt om Andra världskriget. Vi barn fick lära oss marschera. Vi barn fick lära oss göra honör. Vi barn fick lära oss att arbeta under hot från den käpp Morgan alltid gick och petade med. Vi barn fick lära oss att säga "Heil Hitler". För på sommrarna var Morgan Hitler och vi barn på gatan byggde hans koja/bunker i skogen... eller så fick vi stryk... innan vi hamnade i gaskammaren.

  När jag tänker tillbaka på det så kan jag inte förstå hur det kunde hända. Morgan var ju till synes en ganska försynt kille. Men jag minns inte att någon protesterade. Jag minns inte att någon vägrade.
Och våra föräldrar tyckte såklart att vi skulle vara ute och leka i det fina sommarvädret. För på 80-talet var vintrarna kalla och somrarna varma. Somrarna med Morgan.