viajohanpettersson

Jag kommer i från Boxholm. När man växer upp där får man lära sig att det är en självklarhet att gå i pappas fotspår. På gymnasiet träffade jag Marie. Hon var då bara 17år. Vi cyklade upp till Brännvinslia och dök ner i Svartån.

Sen blev Marie gravid. Det var allt jag fick veta. Och som 19års-present fick jag ett medlemskap i facket och en frack. Vi bestämde möte med en vigselförrättare. Borgerligt. Det var ingen som log på det bröllopet. Det var ingen marsch i altargången. Vi hade varken blommor eller bröllopsklänning. På kvällen stack vi ner till Svartån.

Jag fick jobb på bruket. När IT-bubblan sprack på 90-talet så påverkade det alla. De drömmar jag hade haft tidigare försvann. Jag började låtsas som om jag inte kom ihåg... och Marie som om hon inte brydde sig.

Men jag kommer ihåg en gång när vi hade lånat min brors bil. Marie var solbränd och sådär vackert våt av vattnet. Den natten sov vi under bar himmel och jag kramade henne hårt för att känna hennes varje andetag. Minnet av det ögonblicket jagar mig. Jagar mig som någon förbannelse. Det är en livslögn som aldrig blir sann... eller något värre som lockar mig ner till Svartån. Men Svartån finns inte längre.

Det här handlar inte alls om mig, men det skulle kunna göra det. Tänka sig hur en bra låt kan kännas så bekant.