viajohanpettersson

  Jag förstår taktiken. Är man inte kändis på grund av att man kan något eller åstadkommer någon form av skapande. Har man ingen talang så kan man alltid hålla sig kvar genom lagom stora, återupprepade konflikter. I stort sett är det samma personer om och om igen. Ni vet vilka. Jag nämner ingen och glömmer ingen. Via sin egen blogg och kvällstidningsmedia håller man sig kvar på Bindefeldts gästlista.

  Vad bråken handlar om kan variera, men i grund och botten är det ren och töntig nätmobbing. Och jag har några konkreta paralleller.

  Jag har jobbat som gymnasielärare en gång i tiden. Och ja. Det är människor i ålder 16-19. Där kunde konflikter och storgråt handla om elaka mail eller dagboksinlägg på Lunarstorm. Blockering på MSN eller något liknande. Det var oborstade tonårsfjortisar, men i bloggvärlden och i kvällstidningsmedia handlar det om vuxna människor.

  Ska du ha en offentlig dagbok så uppför dig för fan som en tänkande varelse. Eller, ja det är väl kanske vad du gör. Med taktiken i konflikten (Den i vissa fall, säkerligen, uppgjorda konflikten.) håller du dig kvar på gräddhyllan.

  Och visst får man skriva som man tycker. Men tänk på hur du skriver det. Retar du dig på någon så var konstruktiv... För hur sorgligt det än är så finns det en och annan som har dig som idol... Som någon att se upp till. En förebild. Förvalta den äran.

  Och nu tar DU åt dig av det här. Precis så mycket som DU gör... utan att jag nämt några namn.

  Att jag inte skrivit om detta tidigare beror på att jag inte riktigt vetat hur jag ska börja. Jag har inte haft någon utlösande faktor. Men nu har det hänt saker. Det var Grammisgala igår och jag tänkte. Jag tänkte på samma sak som vanligt. Det blir tydligare och tydligare.

  Redan när jag började spela i band som tonåring var det tydligt. Framgång handlar inte om... och kommer aldrig handla om talang. Det handlar om pengar och kontakter.

De band som var mest populära där jag växte upp det var de som hade råd med bra och coola instrument. De som kunde köpa den där tuffa effektpedalen. De som kände någon som hade studio. De som hade råd att spela in. De som kände arrangörer.

De som hördes och som fick spelningar ansågs vara bra. Av det blev de självsäkra och kaxiga. Och med sådan utstrålning ser man bättre ut.

De som inte visste vad de skulle tycka tyckte som de som visste vad de skulle tycka... för ingen vill vara den som inte hänger med på vad som gäller.

Det här hände i den lilla världen.

  När begreppet "musikindustri" började bli vardagligt kändes det som om jag var den enda i världen som förstod vad begreppet betydde. Jag har jobbat inom industrin. Stålverksindustrin. Nästan samma sak. Företaget köpte in skrot. Smälte ner det och paketerade om det. Produkten såldes. Arbetarna fick en liiiten peng och bolaget en stor peng. Så fungerar en industri.

  Jag vill således påstå: Max Martin, Andreas Carlsson, Anders Bagge, Kleerup, Timbaland...med flera. De är affärsmän. Inte musiker eller artister. Men i de flesta fallen så har de inte påstått något annat. Det är väl Kleerup och Timbaland som givit ut skivor i sitt namn, men låtit andra personer (eller datorer) spela och sjunga på ljudspåren.

Det är som om Beatles skivor skulle hetat George Martin feat. Beatles. Eller som att Carolas debutalbum Främling skulle hetat Lasse Holm's Främling.

  Sen har vi de så kallade artisterna. Egentligen bara vackra ansikten till skivomslagen. Samma låtskrivare och producenter. Samma skivbolag som tjänar pengar. Men när den vackra artisten inte är vacker längre... Då är det lätt att byta ut den till en yngre, snyggare, mer formbar liten fjortis som gör vad som helst för 15min i rampljuset. Sjunga behöver personen inte kunna. Livespelningarna är inte live ändå. Inte hellt och fullt. Det gäller att dansa och showa och ge allt. Musiken är inspelad och körsångarna sjunger. Jag menar främst R'nB och liknande... Men jag litar inte på rockbanden heller.

"Men den här musiken är ju bäst. Kolla alla toplistor. Kolla försäljningslistorna." Är ett typiskt argument jag brukar få mot mig.

"Allting går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt". Brukar vara mitt svar.

Vem bestämmer vad som är "bäst musik just nu" tror ni? Vad kostar det att köpa reklamplatsen "Veckans hitvarning"?

  Musikindustrin är beroende av reklamradion och musik-tv-kanalerna. Skulle de kräva betalt för att spelas där så skulle de inte spelas där. Jag tror snarare det är så att musikindustrin betalar för att få vara "bäst musik just nu".

Och folk lyssnar och tycker som alla andra för ingen vill vara den som inte hänger med på vad som gäller.

  Vad har det då med Grammisgalan att göra, kanske någon undrar.

Ja, men kolla på vem som vann. Vad skulle Håkan Hellström varit utan alla duktiga musiker han har med sig? Hur skulle han låtit då? Varför har han "lånat" uppslag till låttexter och melodier från redan existerande låtar? Vad har Kleerup gjort? Vad är EMD mer än vackra gossar?

Och andra hyllade "artister"(resultat av musikindustrin) som var där. Robyn? Vad har hon gjort mer än en cover på "Skvallerbytta bingbong"? Och Amanda Jensen... Hur skulle hon låta på egna ben?

Ja, det är skillnad på vad som upplevs som bra och vad som är kvalité. På vad som är yta och vad som är falskt.

  Jag vill att alla ska få chansen. Inte bara de som har kontakter eller de som har råd att betala en studiotid. Fler och fler artister har kommit genom att producera sig själva och vara sin egen studiotekniker hemma i lägenheten. Det är en utveckling jag välkomnar.

  Det här blev ett för långt inlägg och jag är inte färdig.

Jag återkommer säkert i frågan.

  Jag var på teater i fredags och det hade kunna ha vait en heltigenom fantastisk upplevelse.
Med risk för att framstå som en gnällkärring kommer detta inlägg handla om teaterhyffs.

  Om jag kommer komma fram till något i den analys jag nu kommer göra så vet jag att det till viss del kommer vara både fördomsfullt och paradoxalt. Redan när de som slog sig ner på raden bakom mig, slog sig ner på raden bakom mig så visste jag att det skulle bli ett jävla babblande. I det avseendet var jag fördomsfull. Inget fel i det... jag hade rätt.
Jag hade, med stor säkerhet, kunnat ha avgjort det redan i foajén. Men det skulle inte fungera att stoppa personer som ser ut att kunna vara störande.

  Det här var ett genrep. Biljetterna var gratis och åskådarskaran var blandad vad gäller folk och fä. Det är väl lite meningen att teatern ska se hur föreställningen fungerar på olika sorters grupper. Men det sker nog i och för sig tidigare än genrepet.

  Föreställningen var bra. Rent fantstisk. Jag ska se den igen. Det var bestämt redan innan. Biljetten kostar 375kr och jag hoppas slippa ett ohyffsat sällskap som filmar med en starkt lysande mobilkamera och ger högljuda kommentarer i stil med: "Porrfilm", "Bög", "Fan vad äckligt"... Teaterhyffs tack. I pausen såg vi också att det hade druckits medhavd öl. Tomburkar stod kvar bakom en stol. Jag vet vem det var som satt där. Lyckat.

  Det skulle fungera om jag var ensam i salongen. Men jag vill sitta i en fullsatt salong. Och jag vill ha reaktioner på det som spelas. Men det finns ju för fan gränser. Hyr en film och sitt hemma om du har behov av att babbla. Och snälla ni gymnasielärare. Tvinga inte era elever till att gå på teater. De vill inte vara där. Och jag vill inte ha dem där.

  Nu orkar jag inte skriva mer.

Tar jag mig själv på för stort allvar?
Jag kräver en förklaring om varför jag är här. Varför jag gör detta.

Och här kommer den...

Redan 1996 skapade jag en hemsida om mig själv. Den var heltigenom ironisk.
Jag vet inte om den uppfattades så, men den var det. För egen del var den lite av
en protest mot alla dessa meningslösa Internetsidor som fanns vid den här tiden.
Jag förstår fortfarande inte vem som skulle få ut något av alla dessa familjepresentationssidor som fanns.
För det var ungefär vad som fanns på nätet. En och annan seg chatt... och meningslösa presentationer och bilder om och på familjen x:s hamster, katt, marsvin, äckliga bebis, undulat.... skit.
 Tiden gick...

Jag har varit bloggmotståndare sedan första början. Musikgruppen KENT frågades en gång av en journalist varför de inte bloggade. "Vi fick uppmärksamhet som barn" blev svaret. Jag tyckte det var ett kort och bra svar. Sammanfattande.

Hösten 2004 gav jag ut en bok. Det var inte meningen. Det bara blev så.
Jag hade sysslat med någon form av självterapi ett tag och de texter som då skrevs kom att läsas upp i olika sammanhang. Påtryckningar startade... Övertalningsprojekt sattes igång... Därav blev det en bok.
En samling funderingar, kvasidebatter, iakttagelser. Allting via Johan Pettersson.

Man skulle idag kunna tro att den boken är en sammanställning av en blogg.
Men då... när den skrevs... Det var innan jag ens hört uttrycket blogg. Alltså innan bloggen fanns. För mig.
I alla fall under namnet blogg.

Förr skrev folk också blogg. Men då hette det dagbok och de texterna var oftast personliga och hemliga. Det skrevs för egen del. Nu är det mera viktigt att synas, fläka ut sig... Bloggen är ett egoinstrument.

Men varför startar jag detta?
Samma anledning som med boken. Det har tjatats på mig om att starta en blogg.
Från flera håll. "Du borde blogga". "Varför bloggar inte du?" "Det skulle vara så kul att läsa".
Okej, vi får väl se hur många som läser.
Nej jag gör det inte bara för andra... Jag har lite eget intresse också. Senaste tiden har jag känt ett större och större sug efter att ge mig in i debatten.
Vadå? Finns det inte redan nog med idioter som tycker? Ju det är exakt det. Idioter.

Det är inte så konstigt om första inlägget blir långt... Jag har ju inte skrivit förut och det finns mycket att ta av.
Jag hade tänkt att ta upp det här om bloggmobbing... och göra en fjortisparalell. Det får bli ett eget inlägg för nu är det kaffe.